Och då såg de den röda fågeln, det var det första som de såg. Han satt i en björk, och björken hade små gröna krusiga blad, och det var vår. All vårens ljuvlighet var över dem i ett klingande huj, tusen små fågelliv sjöng och jublade i träden, det kvillrade i vårens alla bäckar, vårens alla blommor lyste, och barn lekte på en äng så grön som paradisets. Ja, det var många barn där som lekte, de hade täljt sig barkbåtar, dem seglade de med i bäckar och diken. Och de hade kretat visselpipor, som de spelade på, så att det lät som starar om våren. Och de hade röda och blå och vita kläder och lyste som vårblommor i det gröna gräset.
"De vet nog inte ens, att det finns gråa sorkar i världen", sa Anna sorgset. Men i samma ögonblick såg hon, att Mattias också hade röda kläder, de var inte längre grå som sorkarna i lagårn.



"Detta är det märkligaste som hänt i mitt barnaliv", sa Anna. "Vad är det här för plats som jag kommit till?"
"Sunnanäng har du kommit till", sa barnen som lekte vid bäcken strax bredvid.
"Sunnanäng, där bodde vi förr, innan vi började sorklivet i Myra", sa Mattias. "Men då såg det inte ut som här."
Då skrattade barnen.
"Det är väl ett annat Sunnanäng då", sa de.