"Sunnanäng" 6
Rätt in i skogen bar det, allt längre bort från vägen kom de, hit och dit flög fågeln. Anna och Mattias strävade efter i drivorna, kvistar slog dem i ansiktet och de snavade på stenar, som gömde sig under snön. Men deras ögon lyste av iver, medan de följde fågeln.
Så med ens var han försvunnen.
"Hittar jag inte den fågeln igen, så lägger jag mig ner här i snön och dör" sa Anna.
Mattias tröstade henne, han klappade hennes kind och sa:
"Jag hör att fågeln sjunger bortom bergen."
"Hur kommer man bortom bergen" frågade Anna.
"Genom den mörka klyftan där" sa Mattias. Och han tog hennes hand och drog henne med sig genom klyftan. På den vita snön i klyftans djup låg en röd, lysande fjäder, så visste de att de var på rätt väg.
Allt smalare blev klyftan, till sist var den så trång att bara en liten barnkropp kunde tränga sig igenom.
"Vägen är smal" sa Mattias "men vi är smalare."
"Ja, nog har Myrabonden sörjt för att min fattiga barnakropp slinker igenom var som helst", sa Anna.
Och så var de bortom bergen.
"Nu är vi bortom bergen" sa Anna. "Men var är min röda fågel?"
Mattias stod stilla i vinterskogen och lyssnade.
"Bakom muren", sa han. "Han sjunger bakom muren där."
Det var framför dem en hög mur och i muren en port. Porten stod på länt som om någon nyss hade gått igenom och glömt att stänga efter sig. Snön låg i drivor på marken och vinterdagen var frostig och kall, men över muren sträckte ett körbärsträd sina blommande vita grenar.
"Körsbärsträd hade vi också hemma i Sunnanäng", sa Anna, "men inte ens där blommade de om vintern."
Mattias tog Anna hårt vid handen, och så gick de in genom porten.
Så med ens var han försvunnen.
"Hittar jag inte den fågeln igen, så lägger jag mig ner här i snön och dör" sa Anna.
Mattias tröstade henne, han klappade hennes kind och sa:
"Jag hör att fågeln sjunger bortom bergen."
"Hur kommer man bortom bergen" frågade Anna.
"Genom den mörka klyftan där" sa Mattias. Och han tog hennes hand och drog henne med sig genom klyftan. På den vita snön i klyftans djup låg en röd, lysande fjäder, så visste de att de var på rätt väg.
Allt smalare blev klyftan, till sist var den så trång att bara en liten barnkropp kunde tränga sig igenom.
"Vägen är smal" sa Mattias "men vi är smalare."
"Ja, nog har Myrabonden sörjt för att min fattiga barnakropp slinker igenom var som helst", sa Anna.
Och så var de bortom bergen.
"Nu är vi bortom bergen" sa Anna. "Men var är min röda fågel?"
Mattias stod stilla i vinterskogen och lyssnade.
"Bakom muren", sa han. "Han sjunger bakom muren där."
Det var framför dem en hög mur och i muren en port. Porten stod på länt som om någon nyss hade gått igenom och glömt att stänga efter sig. Snön låg i drivor på marken och vinterdagen var frostig och kall, men över muren sträckte ett körbärsträd sina blommande vita grenar.
"Körsbärsträd hade vi också hemma i Sunnanäng", sa Anna, "men inte ens där blommade de om vintern."
Mattias tog Anna hårt vid handen, och så gick de in genom porten.
Kommentera snälla :)
Trackback
