Varje dag sa Myrabonden:
"Gu' tröste er om ni inte är hemma vid mjölkdags."
Och inte tordes Mattias och Anna komma för sent till mjölkningen, de rände genom skogen som två små grå sorkar på väg mot råtthålet, de var så rädd att komma för sent.
Men en dag stannade Anna mitt på vägen och tog Mattias hårt i armen.
"Mattias" sa hon. "Det hjälpte inte att börja skolan. Jag har inget roligt i mitt barnaliv, och jag önskar att jag inte levde till våren."
Just som hon sagt det, såg de den röda fågeln. Han satt på marken, han var så röd mot den vita snön, så illande, illande röd mot det vita. Och han sjöng så klart, att snön på granarna brast sönder i tusen snöstjärnor, och de föll till marken helt tyst och stilla.



Anna sträckte sina händer mot fågeln och grät.
"Han är röd" sa hon, "å, han är röd."
Mattias grät också och sa:
"Han vet nog inte ens, att det finns gråa sorkar i världen."
Då lyfte fågeln sina röda vingar och flög. Anna tog mattias hårt i armen och sa:
"Om den fågeln flyger ifrån mig, då lägger jag mig ner här i snön och dör."
Och Mattias tog hennes hand, och de sprang efter fågeln. Han for som det rödaste bloss mellan granarna, och var han flög fram, föll snöstjärnor till marken helt tyst och stilla, så klart sjöng den fågeln, medan han flög.