"Sunnanäng" 4
Om morgonen tog Mattias och Anna varann i hand och vandrade mot skolan. Det var långa vägar att gå, på den tiden var det just ingen som brydde sig om, ifall en skolväg var kort eller lång. Det blåste kallt, Mattias och Anna frös så de fick nagelspräck i tårna, och nästipparna blev alldeles röda.
"Du är bra röd om näsan du, Mattias" sa Anna. "Och tur är ju det, för annars vore du grå som sorkarna i lagårn.
Visst var de gråa som sorkar både Mattias och Anna, fattiggråa i ansiktet, fattiggråa till kläderna, grå var schalen som Anna hade om axlarna och grå var den gamla vadmalströjan som Mattias ärvt efter Myrabonden. Men nu var de ju på väg till skolan, och där var det säkert rödaste glädje från morgon till kväll. Och därför gjorde det inget att de gick här på timmervägen genom skogen som två små grå sorkar och frös så erbarmligt i det hårda vintervädret.
Nu blev det inte riktigt så roligt som de hade tänkt, att gå i skolan. Det var nog roligt att sitta i en ring omkring den öppna spisen tillsammans med de andra barnen i byn och stava bland bokstäverna, men redan andra dagen slog skolläraren Mattias över fingrarna med ett ris för att han inte satt stilla. Och när det var tid för att äta matsäcken, skämdes både Mattias och Anna. De hade bara några kalla potatisar med sig, de andra barnen hade smörgåsar med fläsk och ost, och Joel, handlarens pojke, hade pannkakor, ett helt knyte fullt med pannkakor. Mattias och Anna stirrade på Joels pannkakor tills de blev blanka i ögonen, och Joel sa:
"Fattigungar, har ni aldrig sett mat förr?"
Då suckade Mattias och Anna och skämdes och vände sig åt sidan och svarade inget.
Nej, gråheten kom inte bort, som de hade trott. Men de vandrade troget till skolan varje dag, fastän snön låg i drivor på timmervägen och nagelspräcken var svår och fastön de var fattigungar utan både smörgåsar och pannkakor.
"Du är bra röd om näsan du, Mattias" sa Anna. "Och tur är ju det, för annars vore du grå som sorkarna i lagårn.
Visst var de gråa som sorkar både Mattias och Anna, fattiggråa i ansiktet, fattiggråa till kläderna, grå var schalen som Anna hade om axlarna och grå var den gamla vadmalströjan som Mattias ärvt efter Myrabonden. Men nu var de ju på väg till skolan, och där var det säkert rödaste glädje från morgon till kväll. Och därför gjorde det inget att de gick här på timmervägen genom skogen som två små grå sorkar och frös så erbarmligt i det hårda vintervädret.
Nu blev det inte riktigt så roligt som de hade tänkt, att gå i skolan. Det var nog roligt att sitta i en ring omkring den öppna spisen tillsammans med de andra barnen i byn och stava bland bokstäverna, men redan andra dagen slog skolläraren Mattias över fingrarna med ett ris för att han inte satt stilla. Och när det var tid för att äta matsäcken, skämdes både Mattias och Anna. De hade bara några kalla potatisar med sig, de andra barnen hade smörgåsar med fläsk och ost, och Joel, handlarens pojke, hade pannkakor, ett helt knyte fullt med pannkakor. Mattias och Anna stirrade på Joels pannkakor tills de blev blanka i ögonen, och Joel sa:
"Fattigungar, har ni aldrig sett mat förr?"
Då suckade Mattias och Anna och skämdes och vände sig åt sidan och svarade inget.
Nej, gråheten kom inte bort, som de hade trott. Men de vandrade troget till skolan varje dag, fastän snön låg i drivor på timmervägen och nagelspräcken var svår och fastön de var fattigungar utan både smörgåsar och pannkakor.
Kommentera snälla :)
Trackback
