Det här har hänt...

Emma kastade sig om halsen på Marie och grät.
- Såja tjejen... sa Marie och strök handen på Emmas kind. Lugna ner dig. Du ska resa till Zerou och rädda enhörningarna och de andra.
- Ja just det! sa Emma bestämt till sig själv. Nu var hon på väg!
___________________________________________________________________________________

- Lugn Tindra! Emma stannade Tindra och klappade henne. De hade nu rest i två dagar, och var ganska nära målet. Enligt kartan, i alla fall. Nu gällde det bara att hitta öppningen... det kunde bli svårt, men Emma hoppades, nästan visste att hon och Tindra skulle klara det.
Emma smackade på Tindra och hon började trava. När de travat en stund, lutade sig Emma försiktigt framåt och klämde åt med benen. Tindra fattade signalen, och gick in i en kort galopp. Hon var skön, det var hon.
- Tindra! Titta där! viskade Emma. Det kom en liten gubbe förbi dem. Han var verkligen liten, han nådde knappt till Emmas höfter.
- Hej! Vem är du? frågade Emma.
- Hejjj jag heter Erno, sa gubben. Är du Emma? han kisade.
- Ja det är jag. Hur vet du det?
- Du är på väg till Zerou? sa han och ignorerade frågan.
Tindra började oroligt gå åt sidan och Emma hoppade av, lugnade henne.
- Ja det är jag.
- Jag är här för att varna dig, sa Erno.
- Varna mig? För vaddå?
- För alla faror i Zerou's rike. Du måste vara försiktig... Tindra kommer antagligen hjälpa dig, men jag tror att du behövde den här varningen.
- Ookej? sa Emma lite frågande. Hon förstod sig inte på den här gubben, "Erno". Gubben gick tillslut sin väg och Emma manade på Tindra igen.
- Han var lite konstig, mumlade Emma. Eller hur, Tindra tjejen?
Emma fick en gnäggning till svar, nöjde sig med det och fortsatte. En liten trädstam tornade upp sig för dem.
- Vågar vi? viskade Emma, knappt hörbart. Men Tindra hörde det, och kastade med huvudet. Det såg ut som om hon sa: Klart vi gör. Varför tvivlar du? Kom igen. Jag kan. Emma ville inte för en sekund tvivla på Tindra, så hon lutade sig framåt och höll hårt i manen. Tindra galopperade glatt mot hindret, och flög över det med en halvmeter till godo. Hon var en bra hoppare, tänkte Emma. Men hon var ju Pegasus så. De fortsatte ner längs med bäcken. De skulle snart vara framme, inom en dag...