- Jag har ont i tassarna! sa Selma.
- Men fy farao Selma, du är en Sankt Bernhard. Ni ska vara uthålliga! sa Chris.
- Åååh! Men det kan väl inte jag hjälpa. Jag har aldrig fått gå ut eller gå i bergen eller rädda någon, än så länge, sa Selma och fortsatte.

Plötsligt stannade Chris.
- Vad är det, Koffie? sa Selma och stannade hon också.
- Vi är framme...
- TJOHOOOO! skrek Selma och sprang in i en port.
- Vänta Selma! började Chris. Men sen lugnade han sig. Låt henne springa i förväg, sa han till sig själv. Han följde efter Selma in genom porten. Innanför porten såg det ut som ett slott. Han tittade rakt på en stor svart berner sennen. Hon log varmt åt honom.
- Välkommen till paradiset, sa hon. Jag heter Bella och är drottningen. Men varför är ni här?
Chris kunde inte säga något. Tungen var som fastklistrad i hans mun. Selma svalde hårt. Hon var visserligen en ganska pigg och oblyg tjej, men nu vågade hon inte säga något. Tillslut återfick Chris talförmågan.
- Jag heter Chris Koffie, sa han.
- Den...Koffie? sa Bella.
- Ja..
- RASMUS! Du måste se det här, sa Bella och en golden retriver kom fram.
- Vad är det Bella, jag har bråttom och....
- Ra..smus! sa Chris.
- Pappa! sa Rasmus. Han släppte det han hade i tassarna och sprang fram till Chris.
- Pappa! Du är här, sa Rasms och kramade Chris.
- Ja, min son. Vad annars? sa Chris och log. Vart har vi Simon då?
- SIMON! Kom och hälsa, sa Rasmus.
En liten hundvalp tittade fram.
- PAPPA PAPPA PAPPA PAPPA!
- Hej grabben! Nu har jag allt man kan önska sig, sa Chris lyckligt, till ingen.



Bella:



 






Chris:



Selma:



Rasmus:



Simon:



Slut! Var den bra?