Denna delen blev lite knasig eftersom vi inte var så många.
abbeflabbe ryckte in som pomis, så att ni vet.
_____________________________________________________________________________________________

Pandania suckade. I hela sitt liv hade hon bott i Bollywood, den rikaste servern i hela panfu. Hennes mamma var känd skådespelerska och hennes pappa var konstnär. Hon öppnade fönstret och tittade ut. I Pandaland verkade allt så lätt. Massor av barn sprang och jagade varandra, kvinnor gick och pratade, män kom hem från jobbet och stora barn kom hem från skolan.

 

För en timma sedan satt Pandania på bussen från Bollywood. Hon hade messat till sin förra bästis Marianne på sin stora Iphone4. Plötsligt så skakade Iphonen till.

Hej Pandi!

Hur är det? Mår du bra? Det känns lite konstigt att du har flyttat. Varför gjorde ni det egentligen? I morgon måste du berätta allt för mig! Ring så fort du kan!

Kram Marianne

Pandania var snabb på fingrarna och efter två sekunder hade hon skickat iväg ett nytt mess.

Hej Marianne… jag vet inte hur jag har det. Stället värkar väl okej antar jag. Men jag hade tusen gånger hellre stannat hos er i Bollywood! Jag vet inte varför vi inte stannade… tror pappa ville flytta hit eftersom han påstår att det är vackrare natur här…

Kram Pandi

Hon tvekade när hon skrev det där sista. Hon ljög. Hon visste varför de var tvungna att flytta. Hennes föräldrar känade inte tillräckligt med pengar för att bo kvar i Bollywood. Men det ville hon inte erkänna. Marianne kunde gott tro att hennes pappa tyckte det var finare här. Men det var det ju också på sätt och vis.
Pandania var sur. Hon satte sig i fönsterkarmen och dinglade med bena. Hennes mamma mollymo kom och satte sig bredvid sin dotter.
- Ska du inte gå ut lite? I morgon börjar skolan och du vill väl bekanta dig lite med stället först.
- Aa, okej då.
Pandania gick ut och till staden. Hon gick in i glassbaren och köpte en jordgubbs glass med choklad strössel ovanpå. Hon såg fem stycken pandor sitta borta vid några andra bord. De pratade högljutt och glatt.

- I morgon ska vi äntligen ha sån dära… vad heter det nu igen? Sa en av flickorna.
- Jag vet inte riktigt… något i alla fall, sa en annan.
- Kolla där, hon ser ensam ut, viskade en tredje.
- Vi går och pratar med henne, sa den fjärde.
De gick fram till Pandania men Pandania såg dem inte. Inte förrän den femte pandan pratade med henne tittade hon upp.
- Hej, jag heter alemanda, sa pandan till henne. Det här är mina kompisar Iosefine, PandLina1, Kabbi och fiasellen10.



Alemanda satte sig mittemot Pandania som slutat äta.
- Är du ny här? Vad heter du? Ska du börja i våran skola?? Sa Kabbi ivrigt.
- Lugna dig med frågorna, kompis, sa Iosefine, som verkade vara den lugnaste personen i gänget. Hon hade långt, mörkt hår och snygga kläder. Hon var lite vampyr lik, tyckte Pandania och ryste.
- Jag är ny här och heter Pandania, började hon. Jag ska gå i PanfuPandalandskolan, om det är eran skola.
- Ja då! Det finns faktiskt bara en skola här, sa PandLina1. Den ligger under vattnet. Men vi tar simlektioner på torsdagar… och det är i morgon.
- Vart bor du? Undrade fiasellen10.
- Jag har flyttat in i det gula huset på långgatan 6, sa Pandania.
Alemanda kvittrade förtjust.
- Det ligger nära mitt hus! Jag bor i ett gult hus jag med, långgatan 14. Då kan vi ta sällskap i morgon till skolan! Jag hämtar dig klockan 7, blir det bra??
- Ja visst, sa Pandania. Gör det du.
Pandania sa hej då till hennes nyvunna vänner och gick hemåt. Hon borstade tänderna snabbt och bytte om till pyjamas. När hon sov, kunde man se ett leende i hennes föräldrars ansikte.