- Ta det lugnt, Tindra, sa Emma. De två var ute på en ridtur och Tindra var lite spänd.
- Såja, tjejen, sa Emma lugnande.
Då brast skogen ut i en knall. Tindra ställde sig på två ben, men skenade inte. Hon visste bättre. Då kom en gammal man fram till dem.
- Följ med mig, Tindra! sa han. Tindra travade efter mannen som en hund fram till en timmerstuga. Emma försökte hålla in henne, det var ju faktiskt en främmande man. Han såg mystisk ut också. Hon han inte tänka mer, förrän den gamle mannen viftade irriterat med handen. Hon hoppade av Tindra och tog tag i tyglarna.
- Släpp hästen, hon kan väl styra själv, muttrade mannen irriterat.
- Eh... okej?
Emma släppte Tindras tyglar och Tindra la sig under ett träd.
- Följ med in, sa mannen, trevligt den här gången.
- Vem är du? frågade Emma tveksamt.
- Bry dig inte om det du, sa mannen. Jag ville bara varna dig.. och Tindra.. för Zerou.
- Vem är det?
- Vet du inte det? Har inte Tindra berättat det för dig än?
- Eh nej, sa Emma, ovetande.
- Sätt dig, sa mannen och tog fran en kanna saft. Emma satte sig artigt och tog emot två skorpor och ett glas saft.
- Jo, du kanske inte vet det, men Tindra är en magisk pegasus.
- VAA!! Emma reste sig så hastigt så att glaset saft rann ut. Oj då, sa hon och satte sig igen, torkade bort saften från det antika bordet.
- Det gör inget, sa mannen helt ointresserad av om hur antikt bordet var. Har du inte lagt märke till svaga märken i hennes päls? De rosa hovarna och hovskägget?
Jo, det hade förvisso Emma, men inte gjort någon stor sak av det. Hon älskade Tindra utan märkena som verkade vara vingar, och den fina, svagt rosa färgen.
- Tindra! Visa dig för Emma! sa mannen. Emma tyckte inte om att han gav hennes häst order. Men Tindra kom snällt fram till mannen och lät honom klia henne i pannan. Hon njöt till och med.
- Kom igen tjejen, sa mannen otåligt.
Tindra backade ett steg, lite förundrad. Men sen reste hon sig på två ben och två ljusrosa vingar väcklade upp sig vid hennes sidor. Emma kände hur luften gick ur henne. När Tindra såg det, väcklade hon hastigt in dem igen och gick fram till henne.
- När Tindra bodde i Zerrelandet så tjänade hon Zerou. Eller hur, tjejen?
Tindra nickade. En hastig, rädd nickning. Hon var tydligen rädd för den där Zerou.
- Han härskade över hela det landet. Han var ond. Pegasusarna använde han som transport och enhörningarna som kartor. De kunde visa vägen med hjälp av hornet. Lejonen använde han bara som sällskap och anfallsdjur. Tindra hade bott där hela sitt liv, tills hon märkte att det helt enkelt var fel att göra världen ont. Så hon rymde. Och nu har fler försökt följa hennes exempel, och Zerou förlorar fler och fler. Därför vill han åt Tindra så hon gör att alla stannar. Ni måste se upp... och nu är du den ansvarige för Tindras beskydd.
- Jag? stammade Emma.
- Ja, du. Gå hem och vänta på att något ska hända. Det hinner ifatt dig.
Emma tog ut Tindra och hoppade upp på hennes rygg. De skrittade sakta in genom skogen, då Emma hade många saker att fundera över....

---

Bra? Sådär tyckte jag... :S

//Pandania00